Stor saknad

Idag har varit en piss dag, jag vaknade sent och dessutom på helt fel sida. Jag ville bara sova idag, men allting var emot mig. Christoffer gjorde höga ljud ifrån sig vad han än gjorde och allt blev bara fel.

Iallafall så kom jag upp tillslut, kanske på lite bättre humör än vad jag var tidigare på morgonen. Nu har jag slappat framför tv:n i några timmar och satt på en tvättmaskin, det är det enda jag orkat. Känner mig fruktansvärt hängig idag, och på lättretligt humör.

Igår pratade jag med ett gammalt ex på msn, och för första gången sen 2008 så har vi pratat igenom vårat förhållande, vad som egentligen hände och varför det blev som det blev. Det kändes som en stor sten föll från mina axlar, skönt att få svar på alla frågor efter dessa år ! Det stärkte mig som människa samtidigt som det stärkte mig i förhållandet till Christoffer. Så det är toppen.

Imorgon är det en vecka sen det hände. Min mosters man gick bort, väldigt plötsligt. Han tog platsen som min morfar när min riktiga morfar dog. Han gjorde alltid sitt bästa för att alla andra skulle skratta och må bra. För ca 10 år sen så var han med om en hemsk bilolycka. Han hade varit i Stockholm under helgen för att ta hand om sitt företag, lämnat in sin bil på service så den skulle vara tipptopp ett tag framöver. Han begav sig hemåt i början på veckan med en nyservad bil då plötsligt, på motorvägen utanför Eskilstuna så händer något med bilen och den svänger av till vänster, mot mitten mellan motorvägarna. Bilen åker upp på en gigantisk grushög som hade lagts dit på exakt det stället samma natt av vägverket för diverse lagningar och grusningar av vägen. Bilen slår runt i 120-140 km i timmen och när den äntligen stannar ser den ut som en portfölj (har själv sett bilder efter kraschen). 2 minuter efter olyckan kommer ambulanskåren som varit på en träning och är påväg hem till stationen. Uffe räddas och är vid medvetande, visste precis vad han hette, vad hans fru hette och telefonnumret hem till honom. Inne på sjukhuset säger dom att han brutit en hel del ben i kroppen och båda hans lungor var kaputt. Ingen hade någon aning om han skulle överleva eller inte pga skadorna. Men Uffe tog sig igenom smärtan och överlevde kraschen, efteråt minns han ingenting av den, vilket jag tycker var bra. Han levde sitt liv vidare med en kropp som en 90 åring och endast 20 % kvar av sin lungkapacitet.

Den 4:de Januari, 2011 dog han. Han hade mått dåligt några dagar men inte brytt sig om det eftersom han mådde dåligt titt som tätt efter olyckan. På nyårsafton pratade jag med honom och önskade honom ett gott nytt år, då sa han till mig att han hade lyckats skaffa facebook och att han ville att vi skulle prata mer, för det blev så sällan nu när jag har flyttat. Han berättade att han tyckte om mig och att han alltid tyckte det var roligt när vi fick chansen att talas vid. På tisdags natten mådde han dåligt och på morgonen bestämde han sig för att ringa ambulansen, när dom kom fram tyckte dom att han såg så dålig ut så han fick syrgas och diverse sprutor, dom ilade in till sjukhuset i Örebro (6 mil från Uffes lägenhet). När dom kom fram fick han hjärtstillestånd. Läkarna gjorde allt dom kunde för att sätta igång hjärtat igen, men det gick inte ....

Uffe, vi är många som saknar dig, det var inte din tid ännu. 

Jag kommer alltid älska dig för den morfar du var för mig <3