För 5 år sedan föddes en kull här i huset på 3 st kattungar.
En grårandig hane, en svartvit hona och en .... röd hane !
Jag hade alltså längtat något så fruktansvärt på en röd katt.
Min glädje när jag kom hem och fick se denna lilla röda krabat var enorm !
Glädjetårarna sprutade och jag visste direkt att honom skulle vi behålla och han skulle bli min.
Under ett års tid följde han mig som en hund, fram och tillbaka till soptunnorna, brevlådan och han kom alltid när man ropade. Han skulle alltid sova uppe vid huvudkudden i sängen och alltid halvt under täcket och bli omhållen, då trivdes han som allra bäst.
Samma år han fyllde 1, en varm augustikväll kom han aldrig hem. Han kom inte när man ropade som han alltid brukade göra.
Jag blev självklart jätteorolig men tänkte att det inte var någon som helst fara då han var livrädd för bilar och dessutom ganska stor så något djur kunde inte fått tag i honom.
Eftersom han var okastrerad så trodde jag att han var ute och letade efter socknens alla damer.
Dagen efter kom en man och knackade på dörren och talade om att han kört på en röd katt. Jag följde med honom till platsen, och där låg han, min prins ...
Kall och orörlig.
Jag kunde inte stoppa tårarna. Jag skrek och grät och kunde inte hejda mig.
Min fina, fina kisse var död .. DÖD
Jag tog upp honom och lade honom i ett lakan jag hade med mig. Han var hel men det hade runnit blod ur nosen. Mannen talade om att han dog på en gång utan något som helst lidande och han beklagade sig verkligen och var väldigt ledsen över det som hade hänt, sen lämnade han mig och åkte.
Tyson fick följa med hem i lakanet, det var flera timmar kvar innan pappa skulle komma hem och jag skulle få dela den här riktigt dåliga nyheten med honom. Under dessa timmar satt jag bara och grät och stirrade på denna orörliga, kalla individ i lakanet som låg framför mig.
Pappa blev också ledsen när han kom hem och försökte trösta mig så gott det gick.
Tyson begravdes senare under dagen, under många tårar, nere vid hans plats, där han alltid låg och väntade på mig.
Minnet finns kvar och även när jag sitter här i skrivande stund så kan jag inte hejda tårarna, fast det var 4 år sedan det hände ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar