Känner för att skriva av mig lite. Det kokar inombords !
Var ända dag ber du mig om saker - ge mig det, hämta det, gör det.
Snäll som jag är gör jag det du ber mig om.
Så ber jag om något. - Snälla gör en macka till mig, jag hungrar ihjäl.
Då får man till svar "Men vi kan gå ut i köket båda två och göra en varsin macka och sen gå ut med hunden" - eller vad det nu kan vara för svar. Aldrig någonsin får jag något tillbaka utan att jag själv måste anstränga mig, IGEN.
Jag ber dig att hålla koll på hunden när jag duschar eftersom jag vill att hon ligger kvar på sin plats när jag har sagt att hon ska göra det. Det handlar inte om att hon inte får vara någon annanstans i lägenheten eller något sådant utan det handlar om uppfostran gentemot hunden.
Men tamefan så ligger hon i soffan eller någon helt annanstans när jag kommer tillbaka ...
ALDRIG får man ett "åh va fint det blivit när du städat här idag".
ALDRIG ett - va duktig du är som diskat !
Jag tillåter inte att hunden drar i kopplet. Jag tillåter inte att hon ligger och stormgnäller när man närmar sig någonstans där hon tror att hon ska få kliva ur. Jag tillåter inte att hon skäller på främmande folk på promenader. Jag tillåter inte att hon drar och promt ska gå fram och hälsa när man är ute och kissar och bajsar henne. Jag tillåter inte att hon sätter ner näsan ÖVERALLT för att lukta. Jag tillåter inte att far och flyger över hela vägen när man går. Det jag allra minst tillåter är när hon ligger och gnäller hemma - utan anledning. När hon flyger omkring som en skållad råtta så fort man börjar ta på sig skorna och jackan. När hon tar egna beslut fast man sagt åt henne att stanna eller när hon fullkomligt rivstartar så man ser hur det blir märken i golvet ...
Jag bad dig att ta med dig hunden till jobbet imorgon för att jag inte orkar med henne när jag är sjuk. Jag pallar helt enkelt inte. Jag vill vara hemma och ta det lugnt, jag vill vila.
Då får man till svar "men det är ju du som är hemma då kan ju du ta henne" .... SUCK !!
Jag kan inte ens beskriva min kokande känsla inom mig.
Ibland önskar jag att jag kunde få en riktigt kraftig sladd på bilen, köra rakt ner i diket och hoppas på att man dör på direkten.
Det känns som att det vore bäst. Jag orkar inte höra mer på allt gnäll och all respektlöshet.
Är jag inte värd någonting ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar