Har inte någon större lust med något.
Bara så ni vet. Även om allt i livet är ljust och mina drömmar har gått i uppfyllelse så är det en massa saker runtomkring som inte alls fungerar.
Saker som gör en fruktansvärt irriterad.
Den 24 november 2010 var vi och hämtade våran Kira. Våran första egna hund.
Både jag och Christoffer har levt med hundar hela livet men aldrig haft en egen.
En av dom anledningarna för att Kira kom till oss var för att vi var/är överviktiga och ville gå ner i vikt. Med en hund är det ett måste att gå ut och röra på sig, vilket väder det än må vara ute.
För mig är det här inget problem alls eftersom jag under många års tid jobbat med hundar i olika storlekar, personligheter och färger.
Starten för oss har varit otroligt seg. En trotsig valp som dessutom fäst sig någon obeskrivligt mycket i mig så det finns inte. Finns ingen hon lyssnar på bättre än mig. Ingen hon lyder, mer än mig.
Jag kan inte ens lämna hunden själv i bilen i 5 minuter utan att hon sitter och ylar och är fullkomligt jätte frustrerad över att hon inte får följa med.
Det här är otroligt jobbigt, vissa stunder och det är så skönt när mannen kommer hem och kan avlasta lite.
Men som sagt, starten in i det "nya" livet (utan hund i ett års tid) var otroligt seg.
Det har tagit en massa tid innan vi själva kommit in i vardagen med hund, igen.
För mig har det gått i perioder. Vissa månader är viljan att gå ner i vikt större än någonsin och Kira får promenader så det ryker om tassarna på henne. Vissa månader har allt gått utför igen, kämparglöden borta och den fina stöttningen jag haft från familj eller vem som helst har på något sätt ångat bort.
Dessa månader, med mindre aktivering, har varit otroligt jobbiga. Både för mig men framförallt för hunden.
Nu har vi kommit till ytterligare en otrolig kämparglöd i mig. Denna gången starkare än någonsin.
Denna gången ska vi lyckas, du och jag, Kira.
Någonstans måste jag stänga av dom få orden som får en ner trampad i sulan och bara fortsätta. Jag gör det för min skull och för hundens skull.
För att komma lite till poängen med detta inlägg ..
Igår var vi hos min moster. En kvinna jag respekterar otroligt mycket och som besitter en kunskap om djur och hundar, som en annan bara kunde drömma om.
Mamma nämnde något om att Kira, som varit ute på MINST 2 timmars (totaltid) /dag i promenader i 2 veckor, är så glad när hon får komma ut och gå. Moster är snabb med kommentaren : " Ja men Kira har en sån energi och behöver en otrolig aktivering så 2 timmar om dagen räcker absolut inte .. "
Jag blir så ledsen !
Det är min hund och jag vet vad hon är van vid och kräver av mig, jag vet precis vad det är för raser i henne och vilken slags aktivering dom raserna kräver för att må bra.
Kira är van att gå, periodvis.
När vi har gått våran 1 timmes promenad ( när vi går långa elljusspåret ), eller ja det spelar ingen roll om vi går långa eller korta promenaden, hon är lika slut i timmar efteråt ändå !
Hon dricker vatten och går och lägger sig på en gång när vi kommer hem.
Hon är absolut inte understimulerad i lägenheten och visar inga som helst tendenser till stress eller stissighet när vi är inne. Det är tecken nog för mig för att jag ska veta att hon fått det hon behöver och hon är nöjd med det !
Det handlar inte bara om hunden, utan om att jag också måste återuppbygga min kondition och min lust till att gå. Att inte ta ut mig direkt och börja lugnt.
Eh, nu vet jag knappt inte vad jag själv sitter och skriver längre. Känns som världens soppa i form av text. Ni får stå ut med det, om ni ens orkat läsa såhär långt.
Ni förstår säkert inte allt jag menar heller. Just nu är det bara snurrigt i huvudet och jag kan nog inte förklara saken bättre än såhär för tillfället.
Frågor på detta ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar