Förra veckan grät jag mig till sömns, nästan varje natt.
I helgen fick jag uppleva min svärfar, få ett återfall, tillbaka in i spritens värld.
Idag fick jag veta av min pojkvän att jag är en negativ människa och att jag måste göra något åt det.
Jag bad om hjälp ifrån honom, att han kan hjälpa mig ur det varje gång jag är negativ, då sa han att han har försökt och att jag inte lyssnar. Istället för att prova en annan metod så skäller han ut mig.
För det är nog en bra metod?

I förrgår natt, var jag helt säker på att jag inte skulle leva så länge till. Nu har jag åtminstone tagit mig ifrån dom känslorna, men när det hela tiden bara är negativt runtomkring mig, hur ska jag då kunna ta mig ifrån det här stadiet?
Det är inte bara jag som alltid är negativ, det är Christoffer också. Varför ser han inte till sig själv också?

Så många tankar som snurrar runt, runt & runt...