Sömnlöst

Det är inte ofta vi bråkar, allra mindre lägger oss osams, men inatt gjorde vi det.
Det började med att han lovat att klia mig, något han rätt så ofta lovar men aldrig kommer till skott när det väl gäller. Igår var inget undantag.
Efter att han försökt få mig att ha skuld känslor genom att tala om att jag inte har någon som helst sympati för om han har ont någonstans eller är trött, fick jag nog.
Jag röt ifrån, rejält.
Jag har haft sympati med trötthet, huvudvärk, magont, låront och alla olika slags ställen man kan ha ont på som han har haft, i 2 år. Jag orkar inte ha sympati längre, jag orkar inte vara snälla Sara längre.
Jag tänker också börja bli lika egoistisk som han är, för det är just det han är när han ger mig så korkade bort förklaringar som igår.
Ibland måste man bita ihop för att göra någon annan glad och lycklig.

Efter att jag röt ifrån sa han inget mer.
Det tog ett tag för honom att somna men snarkningarna var lika högljuda för det.
Jag låg vaken. Funderade och tänkte. Vad har jag gjort fel? Varför förtjänar jag det här?
Kom inte fram till något vettigt alls och när tårarna runnit klart efter 1,5 timme så somnade jag, utmattad och trött.
Jag kände mig helt tom. Det fanns liksom inget där inne. Det enda som kändes var hjärtat som bultade och gjorde ont, som om det gått i tusen bitar.

För ett tag sen var min lillasyster här. Det var en sån kväll då Christoffer lovat att klia mig. När vi kom i säng så började det gamla vanliga gnället, han orkade inte.
Jag blev ledsen och gick därifrån, lillasyster såg mig och frågade vad som hänt. När jag förklarade för henne så såg hon hur ledsen jag var och erbjöd sig att klia mig istället.
Hon är 12 år gammal, 12 år.
Efter att hon var klar så tackade jag henne, av hela mitt hjärta. Jag tyckte att det var en sån fin gest av henne, som 12 årig lillasyster, att ställa upp när stora syster var ledsen.
Hon sken upp efter att jag tackat henne och sa: "Äsch, det tog ju inte ens 5 minuter!".

Efter att hon sa det kom jag till insikt. Allt jag ber om är 5 minuter av hans tid, en gång i veckan (om ens det), det är allt. Borde han inte kunna ge mig det?

Han kom hem en liten stund förut, runt lunch, och bad om ursäkt. Han sa att han ska börja tänka lite mer på vad han säger och gör.
Jag ser fram emot en förändring och ger honom en chans att bevisa att han kan vara bättre än sådär.
Jag vet att han kan vara bättre än sådär!